Fred, kärlek och förståelse
i lysande 70-talsmusikal

Det ska sägas att det inte är en lätt uppgift som Ronneby folkteater har tagit på sig.
Merparten av publiken har klara minnen från flower-powertiden, och för oss som inte
har det har vi ändå hört historierna som våra föräldrar då och då berättat med
drömmande blickar. Men det här teatergänget kan ändå sägas ha lyckats.

Om han får arvet beror på om systerns son Robert hinner komma tillbaka innan tidsfristen går ut.
Robert gav sig ut i Vietnamkriget för 20 år sedan och förväntas av alla vara död. Men Gunnar oroar
sig ändå för att Robert finns i livet och ska ta ifrån honom arvet.

När den karismatiske Bobby (Christoffer Österhof) kommer förbi med sitt hippiegäng tar en galen historia vid.
Ganska snart förstår vi att Bobby är ingen mindre än den förlorade sonen Robert. Att han och Anna blir ett
par skapar vissa förvirrade frågor. För är de inte kusiner? Hur ska de få Gunnar att godkänna deras kärlek?

Historien i Anna och mej tangerar hela tiden på farsgränsen med flera extrema karaktärer. Men det går aldrig
överstyr. Tillsammans med ensemblens otroliga spelglädje är det föreställningens styrka.

Själv får jag genast medkänslor för den stackars nördige Gösta (spelad mästerligt av Pontus Larsson), som
Gunnar vill gifta bort Anna till. Gösta har läst sig till allt och kan allt... i teorin. När han försöker förklara hur
barn blir till ("en kvinna... en man... en kvinnas... ja, och så blir det barn!") skrattar hela publiken hejdlöst.
Daniel Gustavssons porträtterande av Gunnar Blyman, helt klart inspirerad av någon av Stefans många
karaktärer i Stefan och Kristers farser, är också väl värd att nämna.

Vill du lyssna på felfri sång, skratta åt en galen historia och drömma dig tillbaka till 70-talet i sommar, så
tycker jag absolut att du ska bege dig till Rådhusparken. Den här ensemblen vet precis hur man får en publik
att glömma bort alla störande moment som oundvikligen följer med en utomhusföreställning. Och sanningen
är att det aldrig blir tråkigt att titta.