ARKIV

INTE HELT HUNDRA Revy 2012

FRUKOST PÅ SÄNGEN

FLENSBURGSKA MYSTERIET

NYA KVASTAR Revy 2010

Spelet om
RONNEBY BLODBAD 2010

FRI SCEN

”Då blev därinne ett väldigt mord. Rött som blod färgades vattnet i älven. Och fienden voro så försagda att man föga omak hade av dem, utan stack man ihjäl dem såsom en hop vildsvin. Och skonade man ingen utan slog ihjäl alla vapenföra, så att staden blev mer än 2000 man om halsen utom några kvinnor och barn som de eländige finnarna slog ihjäl.

Denna markabra skildring från stormningen av Ronneby den 4 september 1564 utgör en ofta citerad höjdpunkt i Erik XIV:s segerbulletin till ”menige Sveriges innevånare om K. Maj:t:s lycka och seger”. Den har för en senare befäst uppfattningen om ödeläggelsen av Ronneby som ett av de värsta illdåden i nordisk historia och fått det att framstå som något av Nordiska sjuårskrigets ”Guernica”. Stormningen har i skilda sammanhang fått tjäna som belägg för ERIK XIV:s grymhet, för svenskarnas grymhet, eller som exempel på den våldsamhet, som utmärkte de svensk-danska krigen och som antas ha avspelat och befäst ett genom unionsstriderna grundlagt nationalhat.

En senare tids forskning har sökt nyansera denna uppfattning något genom påpekandet, att den målmedvetna ödeläggelsen av gränslandskapen, under exempelvis Nordiska sjuårskriget, i själva verket ingick som ett led i den militära strategin och ytterst hade ett defensivt syfte, att försvåra fiendens anfallsförberedelser. Det har också framhållits att ödeläggelsen av Ronneby kan uppfattas som en ren hämndaktion från Erik XIV:s sida. Ronneby och dess borgerskap hade nämligen under lång tid på ett effektivt sätt lyckats förhindra den svenska statens handelspolitiska ambitioner att stoppa de kommersiella förbindelserna över riksgränsen. En stor del av Småland utgjorde Ronnebys handelsuppland, till förfång särskilt för Kalmar. Inte minst under sin tid som hertig, med Kalmar som residensort, hade Erik XIV kunnat studera gränshandelsproblematiken på nära håll. När han i september 1564 med sin armé stod utanför Ronneby var tillfället inne för en slutgiltig lösning av problemet Ronneby. Erik XIV hade ”ett viktigt mellanhavande att göra upp med staden, en uppgörelse som krävdes av statsintresset, sådant Erik måste fattat det. Tillfället skulle kanske aldrig återkomma… Ödeläggelsen av Ronneby var icke utan vidare en dåres verk, händelsen hade sin egen sällsamma, barbariska logik” (A. Vejde).

ERIK XIV:s relation om stormnigen av Ronneby är daterad 16 september. Den utgör sålunda en nära samtida kansliprodukt med starka inslag av ögonvittnesskildring. Den är avsedd för ”menige Sveriges innevånare” och dess karaktär av propagandaalster är omisskännlig. Den kan med fördel jämföras med en modern krigskommuniké avsedd för hemmafronten.

Omständigheten att de militära framgångarna uppnåtts under kungens personliga ledning utgör ett centralt moment i relationen. Fiendens totala tillintetgörelse, sedan han vågat trotsa konungens kapitulationsbud, framställs med en realism som inte lämnar något övrigt att önska, och likaså utmålas vällustigt det enorma byte, som tillföll segrarna, soldater såväl som uppbådade bönder: ”Så haver och vårt krigsfolk… ett väldigt byte bekommit, både i guld, silver och penningar, husgeråd, köpmansvaror, mjöd, salt och annat… och bönder så mycket salt och kläde och varjehanda som de överkomma kunde”. Att framgångarna på övligt sätt framställdes som en lycka förlänad av Gud gjorde knappast kungens seger mindre.

Fienden framställdes samtidigt som trolös, lögnaktig och oförskämd, både i ord och handling; och i stridsduglighet kom han till korta mot sveakonungens härmakt. Kort sagt, fienden var inte bättre än en hop vildsvin, som nu vederfarits sitt rättmätiga straff. Vad kungen åsyftade var främst fiendens agerande under fälttåget, men han påpekade också att ronnebyborgarna nu fått ”betalning för förrädarestycken som de ofta haver bedrivit mot Sveriges rike”, särskilt i samband med Dackefejden.


Stormningen av Ronneby föregicks enligt krönikorna av uppskakande järtecken. Varelser i vita kläder hade nattetid, stönande, skridit kring staden, himmeln hade brunnit och blod hade regnat ner över gatorna. Bilden ovan illustrerar ett annat järtecken från kriget, noterat av Joen Klints berömda ”Meteorbok"

Relationen frammanar således bilden av Erik XIV som den med Guds hjälp segerrike härföraren. Han krossar allt motstånd oh låter sina soldater vinna ett rikligt byte. Inte minst passagen om de uppbådade böndernas lyckade plundring förtjänar uppmärksamhet, både mot bakgrund av svårigheterna att få allmogeuppbåden att delta i härjningstågen och med tanke på saltbristen i det blockaddrabbade landet. I den psykologiska krigföringens tjänst utgjorde relationen ett handgripligt och lättfattligt aktstycke, som inte kunde undgå att göra intryck.

Den kungliga relationen var inte det enda försöket som gjordes från svensk sida att i propagandasyfte slå mynt av Ronnebys erövring. Kungen ombesörjde också författandet av en visa för att förhärliga segern. Den har tyvärr inte bevarats till eftervärlden men blev bevisligen tryckt genom kansliets försorg.

ERIK XIV:s relation om stormningen av Ronneby är den enda primärkälla av svenskt ursprung, som är bevarad. En tämligen rikhaltig samling av mer eller mindre samtida krönikor har behandlat händelsen, men de är samtliga starkt beroende av Erik XIV:s relation. I den mån de har några avvikelser i förhållande till relationen, har dessa karaktär av smärre tillrättalägganden, som saknar källvärde. Det kan noteras, att samtliga källor i stort också ansluter sig till relationens tendens. De framställer Blekingefälttåget och särskilt erövringen av Ronneby som en lysande svensk seger, men flertalet har också sökt tona ner en del uppgifter som inte så odelat talade till svenskarnas förmån. Så heter det exempelvis i Rasmus Ludvigssons krönika om förlusterna endast att det i Ronneby blev ihjälslagna ” 4 fänikor folk vid pass, undantagandes kvinnor och barn som blevo skonade, men borgmästare Börje Jönsson med 8 personer togs fånga och fördes till Sverige”.

I källmaterialet av danskt ursprung har stormningen av Ronneby fått ett mycket stort utrymme i den brett upplagda framställningen, som brukar benämnas Gyldenstiernes krönika om sjuårskriget. Denna krönika är en typisk kansliprodukt, sammanställd omkring 1570. Ronnebyavsnittet bygger säkerligen en äldre relation, förmodligen nära samtida med händelsen och uppenbarligen författad av en initierad person. Det är emellertid också lätt att påvisa åtskilliga direkta sakfel i krönikans avsnitt om Ronnebys stormning, och framför allt måste dess uppenbara tendens beaktas. Att krönikan har en stark antisvensk tendens behöver kanske särskilt påpekas, men därtill kommer en nästan lika påtaglig antitysk tendens. De tyska legotrupperna, som utgjorde huvuddelen av den danske kungens armé, och deras anförare skildras genomgående i mörka färger.

Krönikans förklaring till Ronnebys fall är klar och entydig. Det var en följd av de tyska befälhavarnas feghet och försummelse. De lät sina trupper ligga overksamma borta vid Åhus, medan borgerskapet i Ronneby och de danska fänikorna i staden trots upprepade böner ”varken fick hjälp eller undsättning utan lös förtröstan”. I stället fick de ensamma föra en hjältemodig kamp mot en grym och överlägsen fiende. Enligt krönikan skulle svenskarna har slagit tillbaka vid inte mindre än tre stormningar under lika många dagar innan försvararna vid den fjärde dukade under för övermakten: ”Och gjorde (svenskarna) ett stort mord både på män kvinnor, flickor och barn och sparade varken unga eller gamla. Sockenprästen slog de ihjäl mitt i kyrkdörren. Och kvinnorna på gatorna med sina barn på armen jagade de ifatt, tog ifrån dem barnen och kastade dem i lågorna. Och detsamma gjorde de med spädbarnen de tog ur sina sängar. Kvinnorna slog de ihjäl ända till dess de tyska knektarna (i den svenska armén) fick se detta ynkliga mord och gick till Fältöversten och talte honom hårdeligen till och sade, att de varit i många krig, både hos hedningar och kristna, och aldrig sett ett så okristligt mord som nu skedde… Så blev byn (=staden) plundrad och förbränd i grunden och alla borgarna ihjälslagna och… hövitsmannen och alla hans knektar, utom borgmästaren Mats Hansson och Henrik Hoffman med söner och några av de bästa borgarna, som blev fångna och förda till Sverige; och blev där mesta parten satta på stegel och hjul utanför Kalmar och somliga slog de ihjäl på vägen”.

I fortsättningen skildras med starka effekter hur överlevande kvinnor och barn drivs ut ur ruinhögarna, benådas till livet av kungen med endast för att under fortsatta vidrigheter deporteras som trälar till Sverige. Som ytterligare exempel på svenskarnas gudlöshet anför krönikan att de begravde sina talrika fallna genom att kasta många lik i ån ”så man icke kunde se vattnet för döda kroppar”, medan danskarna fick ligga obegravna. Icke oväntat låter krönikan de svenska förlusterna uppgå till höga siffror, mer än 1500 man, medan den svenska relationen hade angivit de egna förlusterna till endast ett 30-tal stupade.

De båda huvudkällorna om stormningen av Ronneby har således åtskilliga gemensamma drag. De har båda officiell prägel och är ytterst starkt tendensiösa, men vad som är vitt i den ena blir svart i den andra och vice versa. I ett avseende har emellertid den olikartade tendensen verkat i samma riktning, båda skildringarna har utifrån skilda målsättningar verkligen med eftertryck velat frammana bilden av den totala förintelse som drabbade staden. Härmed inte sagt, att källorna i och för sig ger någon överdriven helhetsbild av stormningens fasor, men denna omständighet ger förmodligen er del av förklaringen till den speciella uppmärksamhet, som händelsen har rönt av en senare tids historieskrivning, trots många likartade händelser både under sjuårskriget och senare. Dessutom har de starka effekterna i stridsskildringarna i någon mån bidragit till frågan om ändamålet med fälttåget mot Blekinge och det händelseförlopp som föregick anfallet på Ronneby, kommit i skymundan. En granskning av detta torde också kasta nytt ljus över bakgrunden till den beryktade stormningen

Erik XIV enligt en samtida minnespeng, som ger idealbilden av en rännesansfurste.

Förvärvet av de danska landskapen öster om Öresund, vilka under relativt kort period på 1300-talet ha tillhört Sverige, utgör en av målsättningarna för den svenska politiken under 1560-talet. Bakom planerna på förvärv av de handelspolitiskt vikiga områden vid Öresund och Västkusten skymtar ett mer eller mindre påtagligt samband med den svenska aktiviteten i öster. (se bl.a. B. Odén i ALE 1964)

En vid krigsutbrottet 1563 aktuell plan att genom en kombinerad flott- och landoperation via Blekinge erövra Skåne kom visserligen aldrig till utförande, men redan i samband med den officiella danska krigsförklaringen i början av augusti utfärdade Erik XIV ett upprop till befolkningen i Blekinge. I detta påtalades inledningsvis den danske kungens allmänna trolöshet och betonades särskilt det hårda skattetryck, som tyngde hans undersåtar i allmänhet, och blekingeborna i synnerhet. För att komma ifrån dessa olidliga förhållanden uppmanade Erik XIV dem att ”välvilligt begiva Eder under Oss och Sveriges krona igen, där som I tillförne varit haver, försäkrade Oss med huldskap, troskap såsom andra svenska Sveriges rikes trogna innebyggare”. I så fall skulle de stå under hans trogna beskydd mot våld och orätt och njuta samma rätt som andra undersåtar i Sverige. ”Men om I det icke göre då bliver vi förorsakade att besöka eder såsom Vår och Sveriges fiende och tillfoga Eder allt som fiender bör och gammalt krigsbruk medgiver”.

Pennteckning av Erik XIV

Någon frivillig övergång till Sverige tycks det emellertid inte varit tal om. Först sedan en betydande häravdelning ryckt ner till Blekinge och bränt båda Avaskär och Lyckå (Lyckeby) i landskapens östra del, föll allmogen i Östra härad till föga och svor svenskarna trohetsed. Försöken att också betvinga den övriga delen av landskapet misslyckades emellertid, likaså försöket att komma i besittning av Ronneby, som förutom borgarmelisen försvarades av fyra fänikor skånska bondknecktar under befäl av malmöborgaren Peder Stinger. Sedan danska förstärkningar sänts upp till Blekinge rymde de svenska trupperna fältet och bönderna i Östra härad tvangs att svära en ny trohetsed till den danske kungen.

Ett dansk repressalieanfall över smålandsgränsen vid nyårstiden 1654 åtföljdes av upprepade härjningståg i Blekinge under vintern. I dessa fall rörde set sig om uppenbara störningsanfall.

De företag som genomfödes mot Blekinge under sensommaren samma år, har däremot karaktär av stort upplagt erövringsanfall. I början av augusti utfärdade ERIK XIV en instruktion för befälhavaren över avantgardet, som skulle erövra Lyckå slott och låta bönderna hylla kungen. När slottet erövrats och trohetseden avlagts, skulle befolkningen lämna gisslan men i övrigt behandlas väl. Erövringen av Lyckå visade sig vara ett besvärligare företag än man väntat och först den 24 augusti föll den lilla fästningen. Några dagar senare tågar kungen själv med huvudstyrkan på åtskilliga tusen man jämte uppbådad Smålandsallmoge ner i Blekinge, ”intet skinnades eller brändes i den förhoppning att Blekingeborna skulle själva välvilligen komma och gå honom tillhanda”. Den 1 september tog kungen sitt kvarter på Lyckå slott och sände fram ett par ryttarfanor mot Ronneby för att uppfodra staden.

Ronneby stadsplan 1648-50 av Johannes Meyer

Uppfodringsbrevet är visserligen inte bevarat men kan genom den följande skriftväxlingen rekonstrueras tämligen väl. Konungens krav kan sammanfattas med orden ”ovillkorlig kapitulation”. Försvararna dröjde ända till den 3 september med svaret, som formade sig till ett motbud. Man var villig att svära kungen trohetsed och erlägga brandskatt mot att staden i övrigt lämnades orörd och försvarande knecktefänikorna beviljades fritt avtåg. Man begärde svar och vapenvila till följande dags middag.

Erik XIV som alltjämt uppehåll sig i Lyckå, lät redan samma dag avfatta sitt svar, där han i skarpa ordalag avvisade försvararnas förslag. Han upprepade kravet på ovillkorlig kapitulation men lovade att skona deras liv. Han underlät inte att påpeka, att han med sina överlägsna styrkor uran vidare kunde erövra staden men att han sökt efter lämpliga medel för att förhindra blotutgjutelse. Om försvararna inte ville acceptera kungens erbjudande heter det avslutningsvis, ”så mån I vara förtänkte, det vi Eder efter rätt krigsbruk hemsöka vele; häruppå skolen I vara försänkte uti denna tid utan förhalning…”

Kungens ultimatum förblev obesvarat. Under natten förberedde de svenska trupperna anfallet. Vid 7-tiden följande morgon inleddes stormangreppet och efter ett par timmars var staden erövrad, skövlad och nerbränd.

I det meningsutbyte, som förgick stormningen av Ronneby ter sig Erik XIV:s hållning knappast överraskande. Hans militära övermakt var odiskutabel Det skulle ha framstått som en mycket märlig åtgärd att bevilja stadens besättning fritt avtåg med vapen och fanor i behåll. Både militära och psykologiska skäl måste avgjort ha talat mot ett sådant beslut.

Desto mer märkligt ter sig i stället besättningens hållning. Svenskarnas militära övermakt var förkrossande, i all synnerhet som Ronneby inte var en i egentlig mening befäst stad. Visserligen gjorde Ronnebyån en naturlig försvarslinje åt tre håll, men ån var under sensommaren inte överväldigande svårforcerad. Åt det fjärde hållet utgjordes försvarsanläggningarna enbart av en uppkastad jordvall, kompletterad med en torr vallgrav och en palissad, eller ”staket” som det heter i beskrivningarna.
Borgerskapet och garnisonens hållning får en förklaring av den tidigare anförda danska krönikan. Man hade fått upprepade försäkringar om undsättning och man trodde sig veta att betydande truppstyrkor fanns på bara några mils avstånd. På denna punkt inbjuder visserligen krönikans allmänna tendens till försiktighet, men dess uppgifter i stort vitsordas av en rad omständigheter. Inte minst besättnings underlåtenhet att retirera från staden innan den svenska huvudstyrkan hunnit fram och den uppenbara förhalningstaktiken under förhandlingarna tyder på att man ville vinna tid för en väntad undsättning.

Drar man alltså ut konsekvenserna av detta, blir resultatet ofrånkomligen att Ronnebys stormning framstår som en direkt följd av en ödestiger felbedömning från borgerskapets och besättningens sida. En genom stormning erövrad stad var enligt ”rätt krigsbruk” prisgiven åt erövrarna. Att söka lägga stormningen och dess fasor till grund för slutsatsen, att några hämndmotiv eller speciella omständigheter om statsnyttan skulle ha väglett Erik XIV, är därför meningslöst.

Det kan i sammanhanget vara lämpligt att erinra om, att samma öde drabbade Varberg ett knappt år senare. Staden erövrades genom stormning och genomgick fullständig ödeläggelse, borgerskapet och garnisonen dukade under i ett makabert blodbad. Och detta till trots att staden var tänkt att bli Sveriges nya port mot väster, genom vars erövring den dittillsvarande handels- och militärpolitiska inringningen av Sverige skulle brytas. Behandlingen av staden stod alltså knappast i samklang med kung Eriks framtidsplaner, men väl med tidens krigsbruk.
Redan samma dag som Ronneby stormades, återvände Erik XIV till Sverige med en mindre del av armén, medan huvuddelen fortsatte väster ut för att erövra Sölvesborgs slott. När de svenska trupperna den 6 september kom fram till Sölvesborg fann de, att försvararna hade övergivit slottet och samtidigt stuckit det i brand. Händelsen innebar en betydande motgång för de svenska trupperna, som härigenom inte fick möjlighet att genom innehavet av en fästning trygga sina positioner i den västra delen av landskapet. Efter att ha bränt städerna Sölvesborg och Elleholm och i övrigt grundligt ha förhärjat landet upp mot svenska gränsen, drog sig huvuddelen av trupperna tillbaka från Blekinge.

Ronnebys vägran att kapitulera, stormningen av staden samt de danska truppernas förstöring av Sölvesborgs slott omintetgjorde både psykologiskt och strategiskt ett fredligt och varaktigt besittningstagande av landskapet i dess helhet. Men Erik XIV var ingalunda sinnad att helt släppa erövringen. I instruktioner till befälhavarna över de kvarvarande trupperna klargjorde han sina intentioner. Slottet vid Lyckå skulle förstärkas, Avaskär skulle befästas och vid Nättraby skulle bråtar anläggas och försvaras. Bönderna i de sydsmåländska häradena skulle engageras i arbetet och bevakningen.

Den mest uppseendeväckande delen av de kungliga befallningarna syftade emellertid till en fullständig deportation av landskapets befolkning. Under förevändning att folket skulle svära en förnyad trohetsed skulle samtliga innevånare, också på öarna, församlas, både män kvinnor och barn. De skulle sedan drivas upp till Kalmar för vidare befordran sjöledes till Stockholm. ”Men”, heter det vidare, ”om detta visar sig svårt att genomföra, skall vi låta härja, bränna och ihjälslå allt folk över hela Blekinge, förty det är bättre att hava ett öde land än ett fiendeland”. Slutligen meddelade kungen också sin avsikt att försöka förmå svenska bönder att kolonisera de öde bygderna och utvälja de bästa hemmanen till värdelig ägo och på så sätt få en trogen och pålitlig befolkning i landskapet.

Planerna på att införliva Blekinge med Sverige och ge landskapet svensk befolkning har av tidigare forskning uppfattats som en plötslig ingivelse, föranledd av segerruset efter Ronnebys förstöring. I själva verket formar sig både denna och andra åtgärder i samband med Blekingefälttåget till ett ganska tydligt mönster , som i väsentliga avseenden är gemensamt för åtskilliga svenska anfallsföretag mot dansk-nordiska provinser under kriget. En mycket påtaglig parallell erbjuder anfallsföretagen mot Jämtland och Trondheims län under första halvåret 1564.

Kung Eriks instruktioner till befälhavaren för dessa anfallsföretag räknar med olika alternativ. Om man kunde nå en säker besittning av Jämtland och Trondheims län genom erövringen av en befästning i sistnämnda landskap skulle man inte behandla jämtarna så hårt, trots att de en gång svikit sin ed, och behandla tröndelagsborna väl. Om framgången uteblev skulle jämtarna däremot deporteras, svenskt folk sättas ideras ställe och Tröndelagen ödeläggas. Om ej heller detta kunde uppnås skulle man i Jämtland ihjälslå allt för fot och lägga landet öde, ty ett ödeland vore bättre än en fiendeland.

Det erbjuder som synes inga svårigheter att tämlige n i detalj applicera samma handlingsschema i Blekingefälttåget. Exemplen illustrerar inte bara den absoluta hänsynslösheten i Erik XIV:s krigsföring utan också planmässigheten.

Den svenska besittningen av Blekinge blev emellertid inte långvarig. En knapp månad efter Ronnebys förstöring fördrevs de svenska trupperna i samband med ett kortvarigt och misslyckat anfallsföretag mot Kalmar. Innan Nordiska sjuårskriget avslutades 1570 blev Blekinge upprepade gånger förhärjat av nya mordbrännarskaror av skilda nationaliteter. Vid ett tillfälle blev dock häradena kring Ronneby förskonade från härjningar genom Erik XIV:s ingripande. En lokal befälhavare hade föreslagit ett anfall på de båda för tillfället ”obrända” häraderna, men kungen avvisade förslaget med motiveringen att han först ville pröva vad som kunde åstadkommas ”med godo”. Kort därpå riktades en ny uppmaning till Blekingeborna att ansluta sig till Sverige.

Vid denna tid hade köpstaden Ronneby åter börjat resa sig ur ruinerna. Redan i december 1564 omtalas en ny borgmästare i Ronneby, Peder Friis.

Hakeskytt, knekt med hillebard sant knekt med kort svärd och sköld.
Teckningar av Erik XIV under fängelsetiden på Örbyhus.
 

Restitueringen av borgerskapet och dess verksamhet hade 1568 nått så långt, att man ansåg sig ha behov av förnyade privilegier för verksamheten. Dessa utverkades genom en deputation med borgmästaren Mats Hansson i spetsen. Genom generösa privilegier, främst generell skattebefrielse som kom att gälla ända fram till 1578, befrämjade danska kronan stadens återhämtning. Ronneby kunde åter inta sin gamla roll som handelscentrum för ett stort uppland på ömse sidor om riksgränsen. Ronnebys ställning som ledande handelsstad i Blekinge överlevde således Erik XIV:s stormning. Först ett århundrade senare, när Blekinge blev svenskt, gick den förlorad till förmån för de nya karolinska städerna, Karlshamn och Karlskrona.

Not
Uppgifterna om de båda borgmästarna kan korrigeras och kompletteras med uppgifter i annat källmaterial. Henrik Hoffman, som redan vid tiden för Dackefejden var borgmästare i staden och då blev illa anskriven hos svenska myndigheter för påstått samröre med Dacke, blev i själva verket dödad under stormningen. Detta framgår av Fredrik II:s brev 27/8 1565 (Kancelliets Brevbøger) till änkan, sonen Jörgen Hoffman och övriga barn med bekräftelse på deras egendom i och utanför Ronneby och rätten att driva köpenskap.

 Uppgiften om borgmästaren Mats Hansson fångenskap torde vara riktig men senast 1568 var han frigiven och åter verksam som borgmästare i staden. (Kancelliets Brevbøger 1566-70, s. 104 och 411 samt Privilegier för Sveriges städer III:2 nr 490.

Käll- och litteraturhänvisningar

Krigshistoriska samlingen (RA)
Riksregistraturen 1565-68 (RA)

Anteckningar från året 1560-81 ur Hogenskild Bielkes samlingar HSH 20.

Den nordiske Syvaarskrigs Historie... Monumenta historix danicx II, ed. H. Rørdam.

Hund, Daniel Hansson, Konung Eriks XIV:s krönika på rim eller uti en visa författad. SFSS III:3.

Kancelliets Brevbøger 1561-70 (1893-96).

Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer. III:2.

Rasmus Ludvigsson, Krönika om Erik XIV. HSH 20.

Tegel, E. Jöransson, Konung Erics den XIV:des historia 1741.

Petrini, H., Källstudier till Erik XIV:s och Nordiska Sjuårskrigets historia 1942.

Ingelstad, H., Bidrag till Ronneby stads historia 1915.

Vejde, A., Erik XIV och ödeläggelsen av Ronneby 1564. Scandia 1929.

Westling, G. O., Det nordiska sjuårskrigets historia. 1-2. 1879-80.

 

http://www.tidskriftenale.nu/