Krigsföring 1564

En armé under äldre tid var ett helt samhälle på marsch. De flesta värvade soldater och officerare hade med sig sina familjer, eller åtminstone fruar, i fält. Till detta kommer de adliga officerarnas tjänstefolk, stalldrängar, marketenteripersonal och övrig underhållspersonal. Förutom dessa "officiella" medlemmar fanns det runt varje armé också ett stort följe av gycklare, tiggare, prostituerade, handelsmän, spelare och lycksökare.

Det finns inga tillförlitliga uppgifter om den svenska arméns tross i Ronneby. Det är dock rimligt att uppskatta trossens storlek som minst hälften av de stridande styrkorna (antagligen mer). Totalt skulle då minst 15 000 människor ha befunnit sig runt Ronneby den 4 september 1564. De största städernas invånarantal överskred på den tiden normalt inte 600 personer. Men Ronneby hade tagit emot mängder av flyktingar och hade dessutom 500 - 1000 egna soldater innanför stadsportarna.

Erik XIV tog inte med fältartilleriet i sitt Blekingska fälttåg. Pjäserna var tunga och svårhanterliga och sköttes av välbetalda specialister, ofta rekryterade utomlands. De tyngre pjäserna var i princip inte mobila alls. Där de en gång satts upp där fick de stå slaget ut. De skott som kom iväg jagade dock skräck i var fotsoldat.

Ännu långt fram på sjuttonhundratalet var utgångshastigheten ganska låg. I gengäld var projektilerna tunga. Med andra ord: även om skotten inte for iväg så värst snabbt kunde de genom sin tyngd åstadkomma avsevärd förödelse, i synnerhet om man sköt mot oskyddade fotsoldater. Kanonkulorna var massiva järn- eller stenklot och ögonvittnesskildringar från andra slag talar om hur man kunde se kanonkulorna komma farande, studsande på marken ungefär som när man kastar smörgås. Man kunde se dem - men man hann inte flytta på sig. Effekten av en sådan kula mot en femton man djup fänika säger sig själv. Kulan bromsades föga av de kroppar den gick igenom utan fortsatte rakt genom fänikan lämnande efter sig ett blodigt spår av söndertrasade kroppar.

 
Ryttarens roll förändrades i takt med det övriga samhället. Uppkomsten av väldisciplinerade fotfolksförband mot slutet av 1300-talet gjorde att riddarnas stridstaktik snabbt blev föråldrad. Den naturliga följden av detta var att rytteriet gradvis började organiseras på liknande sätt som fotfolksförbanden.
Den glade individualisten var definitivt borta vid Nya Tidens inträde. Det nya rytteriet utgjordes av hundratals ryttare som fungerande kollektivt i strikta formationer. Samtidigt förpassades rytteriet från sin position som nummer ett på slagfältet. Trots dessa inskränkningar i ryttarnas verksamhet tappade kavalleriet aldrig sin ärofulla gloria. Bilden av Krigaren var aldrig fullständig utan en häst under honom. Adeln, vars själva ursprung låg i rustandet av hästar och ryttare, föredrog alltid kavalleriet och satte därmed vapenslaget främst i den statusmässiga rangordningen, om än inte i den taktiska.

Rytteriets främsta uppgift i krig var att fungera som arméns förlängda arm. Genom att bränna gårdar, plundra, slå ihjäl bönder och förstöra odlingar fungerade de utmärkt som ett strategiskt instrument genom att "föröda fiendens basområden". Deras andra stora uppgift var spaning. Till häst kunde man i väglöst land avverka stora avstånd på kort tid. Då som nu var också underrättelsetjänsten vital för varje befälhavare och spanings- och spionverksamheten var omfattande.

I strid var rytteriets huvudsakliga uppgift att fullfölja fotfolkets splittring av fiendeenheterna, genom att förfölja flyende fiendesoldater och hugga ned dem bakifrån. De kunde också med fördel användas för snabba omfattningar av de mer trögrörliga fotfolksförbanden och hugga in i dessas oförsvarade flanker eller rygg. Ställda mot väldisciplinerade fotfolksformationer i försvarsposition var ryttarna dock chanslösa. Det är nämligen mycket svårt att få en häst att springa rakt på en pik, eller för den delen en människa eller en annan häst.

Rustningar. Ännu mot slutet av 1500-talet bar det tunga rytteriet heltäckande rustningar. I takt med att skjutvapen blev vanligare under 1400- och 1500-talen gjordes rustningarna tjockare för att motstå de nya vapnen. Till slut nåddes dock en punkt då rustningen inte kunde göras tjockare då den på grund av sin tyngd gjorde det omöjligt för bäraren att röra sig. Man inskränkte sig då till att enbart göra den vitala bröstplåten skottsäker. Resten av rustningen gjordes i tunnare plåt.

Färgprakten från medeltiden var dock borta, inte sällan svärtades rustningarna med tjära för att förhindra rost. Under 1600-talets lopp blev rustningarna gradvis mindre för att till slut försvinna helt.

Vid närstrid använde ryttaren svärd och olika typer av slagvapen. Under 1500-talet hade den pansarbrytande stridshammaren, fusthammaren, blivit populär. En ryttare hade också ofta två hjullåspistoler hölstrade vid vardera sidan om hästens hals. De avsköts på kort avstånd, oftast bara några få meter, varefter striden fortsattes med blanka vapen.

Det svenska fotfolket var organiserade i regementen som i full styrka bestod av omkring 5000 man. Regementet utgjordes i sin tur av omkring 10 mindre truppstyrkor som kallades fänikor av tyskans fähnlein. Varje fänika hade sitt eget fälttecken och bestod av ca 500 man. Fänikan var den grundläggande stridsenheten för infanteriet. I Sverige fyllde också fänikan en viktig administrativ funktion. Inom dess ramar organiserades armén. Inom fänikan fanns den för den enskilde soldaten kanske viktigaste enheten - roten (av tyska "rotten"). Den bestod av 10 man och soldaterna i roten utgjorde ett matlag. På slagfältet var fänikan underordnad regementet och gjorde sällan några egna manövrer.

Av fänikans 500 man utgjorde ca 1/3 vad som kallades "den förlorade hopen". Uttrycket är en direktöversättning av tyskans "verlorne haufe", snarast med betydelsen "avskild hop". * Den förlorade hopen inledde ofta fänikans anfall men drog sig sedan tillbaka och fungerade som flank- och ryggskydd. Från den förlorade hopen hämtades soldater för att fylla ut leden vid förluster i den egentliga fänikan och den användes också för spaning, smärre skärmytslingar och diverse andra uppdrag.

Den förlorade hopen bestod huvudsakligen av rondassiärer och hakeskyttar. Rondassiärerna var soldater utrustade med svärd och en rund stålsköld. Hakeskyttarna var utrustade med halvhakar, en slags föregångare till senare tiders musköt.

Resten av fänikan utgjorde själva stridsenheten, slaktordningen. Här dominerade pikenerarna, soldater utrustade med pikar, 5-7 meter långa träskaft med järnspets. I fänikans mitt, i synnerhet runt fänriken och som skydd för honom, fanns ett antal led hillebardiärer. Deras huvudvapen var hillebarden, en slags yxa på långt skaft med spetsar bakåt och framåt.

Hur fänikan skulle bete sig vid anfall var noga inövat. Följande beskrivning är baserat på reglementen för svenska armén utformade av Erik XIV själv. Den tysk-danska sidan uppträdde på liknande sätt.
På vardera sidan om fänikans huvudstyrka gick tre kolonner hakeskyttar. När fänikan i ett anfall kommit tillräckligt nära fienden (omkring 70 meter) avsköt de sex främsta sina bössor och sprang sedan längst bak i ledet för omladdning. Så sköt nästa led och sprang bakåt för omladdning. Och så vidare. Fänikans hastighet måste förstås noggrant anpassas så att skyttarna skulle hinna ladda om sina mynningsladdade vapen innan de åter hade hamnat längst fram. I praktiken fick man ofta göra små pauser för att hakeskyttarna skulle hinna med.

Något tjugotal meter innan man sammanstötte med fienden gjorde fänikan i allmänhet en kort paus. Under den stegrades elden från hakeskyttarna till ett maximum då alla sköt så gott de kunde. När alla skjutit av sina vapen drog sig hakeskyttarna bakåt för att tillsammans med den förlorade hopen skydda fänikan från omfattningsförsök. Under pausen pustade också de tungt bepansrade pikenerarna ut en smula inför vad som komma skulle. Sedan följde slutfasen i anfallet; en snabb spurt av de tre första leden av pikenerare, med fällda pikar rakt mot fienden.

Vid kollisionsögonblicket med motståndaren tryckte pikenerarna till med sina vapen så gott de kunde och hoppades på att träffa något. Bara de främsta leden hade ju full sikt och dessutom var pikarna så långa att det var svårt att sikta på någon enskild individ. Målet var att bryta upp motståndarens front. Sedan var pikarna i stort sett låsta och pikenerarna drog istället sina svärd. Nu sprang också hillebardiärerna fram mellan leden av liggande pikar och högg och stack in på fiendetruppens blottade inre med sina för ändamålet behändigare vapen. De bakre leden av pikenerare skyddade hillebardiärernas inrusning. Syftet med den våldsamma inrusningen var att splittra fiendefänikan och få den att fly.

Ordet "hop" av tyskans "haufe" användes genomgående om alla truppförband. Erik XIV refererade t ex ofta till den svenska armén som "Hoopen".

Fälttecken Alla truppenheter hade sitt eget fälttecken. Med fälttecken menas den duk av tyg som förs av ett krigsförband, och som är utmärkande för just det förbandet. Fälttecknet var inte bara till för prydnad utan fyllde en rad mycket viktiga funktioner.

Inte förrän mot slutet av 1600-talet började uniformer användas i någon större utsträckning. Man kunde alltså inte direkt se på en soldat vilken sida han tillhörde. Ofta använde man dock provisoriska igenkänningstecken i form av grankvistar, fjädrar eller halmvippor vilka fästes i huvudbonaden.

Frånvaron av uniformer och koncentrationen av stora människomassor på små områden i kombination med rökutvecklingen från svartkrutsvapnen gjorde tidens slagfält till kaotiska (och ganska suddiga) tillställningar. Det är inte svårt att förstå att man behövde tydliga igenkänningstecken. Fälttecknen gjordes därför stora och färggranna med tydliga mönster.

Senare tiders fälttecken var ofta komplicerade skapelser med en flora av deviser och symboler. 1565 var dock fälttecknen ännu uppbyggda av enkla geometriska figurer. I den svenska armén var infanteriets fälttecken ofta horisontellt randiga i två färger. Så förde till exempel första fänikan i Konungens Eget Regemente ett fälttecken med ränder i grönt och vitt, andra fänikan gult och rött, tredje blått och vitt osv. Varje fälttecken var också prytt med ett gult (eller möjligen vitt) kors.

Fänikan var monterad på en stång med ett kort handtag längst ner. Storleken varierade men låg vanligtvis på omkring 3 x 4 meter. En skicklig fänrik kunde vifta med den stora duken på ett karaktäristiskt sätt, och därmed ytterligare öka igenkänningsgraden. För att den inte skulle bli för tung tillverkades fänikan i lätta material, tex silke. Rytteriets fälttecken var betydligt mindre, omkring 1 meter i fyrkant.

Att ta ett fälttecken från ett förband innebar ofta att detta upplöstes då soldaterna miste sitt riktmärke. Det var därför mycket prestigefyllt, men också taktiskt försvarbart, att erövra fiendens fälttecken. De flesta europeiska länder ståtar ännu idag med en samling av ömt vårdade erövrade fälttecken.

Det var förstås ett ansvarsfullt uppdrag att bära fälttecknet och fänrikarna handplockades därför bland de modigaste och starkaste soldaterna. Det var också vanligt att fänriken på grund av den extra fara han utsatte sig för (alla på motståndarsidan var ju ute efter just honom) fick extra förmåner eller extra betalt.

Majoriteten av soldaterna i armén var inhyrda tyska legosoldater, s.k. landsknektar. Landsknektarnas ursprung kan spåras till slutet av medeltiden Då uppstod det i Schweiz bondeförband beväpnade med pikar och hillebarder vilka visade sig vara mycket effektiva mot de då vanliga riddarhärarna. De schweiziska bönderna blev snart professionella soldater och sålde sina tjänster till olika härskare i Europa.

Som en motvikt mot schweizarna skapades mot slutet av 1400-talet motsvarande förband i tyska områden. Med de schweiziska förbanden som förebild skapade man kårer bestående av hårdföra yrkessoldater -landsknektar. Tidigt erbjöd man sina tjänster på den internationella marknaden och under 1500-talets första hälft dominerade landsknektarna Europas slagfält.

Ett landsknektsförband styrdes i princip som ett modernt storföretag. Den vanligaste storleken på de förband som hyrde ut sina tjänster var ett regemente om ca 5000 man, med en överste, obrist, som chef eller "ägare". Översten genomförde rekrytering och avlöning av manskap och officerare. Han tog också emot anbud från olika håll, undertecknade lämpliga avtal och sålde sitt förband till högstbjudande. Det förekom också att hela arméer, bestående av flera regementen, hyrdes ut.

En förutsättning för att fotfolk med pikar ska lyckas i strid är att enheten står orubbligt fast och håller formationen. Om en soldat flyr följer strax andra efter. För att hålla ihop enheten krävs det "kåranda", en känsla av sammanhållning och tillit soldaterna emellan. I de schweiziska förbanden uppnåddes detta på naturlig väg, genom att förbanden bildades av män från samma kantoner eller byar - allihop grannar, vänner eller släktingar.

I landsknektsförbanden tvingades man skapa kåranda på konstgjord väg. Släktskap och grannskap ersattes av stenhård disciplin och av en speciell "landsknektskultur". Att bli landsknekt innebar att man helt tog avstånd från det civila samhället och underkastade sig nya normer, lagar och värderingar. Det viktigaste var troheten och lojaliteten mot det egna förbandet och mot fälttecknet.

Religionen spelade också en stor roll men den formades efter landsknektarnas egna behov och hade föga gemensamt med den "civila" gudstron. Bland annat tycks de ockulta inslagen ha varit ganska betydande.
Landsknektarnas föreställningsvärld präglades i hög grad av det extrema liv de förde och är i stora delar svår att tränga in i.

Såväl Danmark som Sverige använde sig av legosoldater. Danmark hade dock en fördel genom det ständiga kontantinflöde Öresundstullen innebar, varför de flesta danska arméer huvudsakligen bestod av värvade trupper. Sverige hade betydligt svårare att få fram pengar och tvingades tidigt förlita sig på inhemskt rekryterade eller tvångsvärvade soldater. I det långa loppet skulle detta visa sig vara den nationalekonomiskt effektivaste metoden.

Att använda sig av värvade trupper var nämligen oerhört kostsamt. Dessutom avhängde truppernas lojalitet mot sin uppdragsgivare på en tät och regelbunden utbetalning av solden - den ersättning de fick. Fick de inte betalt slogs de inte alls, och i värsta fall kunde de vända sig mot sin uppdragsgivare.

Knektarna i Erik XIV:s reformerade armé kallades ibland också för "landsknektar", antagligen på grund av sina tyska förebilder. Detta är dock inte den betydelse man vanligen lägger i ordet.

Livet i fält var allt annat än bekvämt. All mat fick lagas över öppen eld och oftast hade man ingenting mellan sig själv och vädrets makter förutom en tunn tältduk eller ett kojtak. Vardagen bestod till största delen av milslånga marscher eller ändlösa belägringar. Hunger, väta, sjukdomar och kyla var arméns ständiga följeslagare. Men när man intagit en stad eller besegrat en fiendearmé tog man igen månaders grå umbäranden med uppsluppet festande och drickande. Med döden ständigt flåsande i nacken såg man till att njuta av de få stunderna av överflöd.

Hur mycket plats man hade att disponera i trossen berodde på ens militära grad. Varje ryttmästare eller hövitsman hade sin egen vagn, fänrikarna och löjtnanterna mindre kärror, den enskilde knekten på sin höjd en klövjehäst. Landsknektarna bar ofta alla värdeföremål på sig. Bland värdeföremålen fanns kläder tagna av fallna fiender, varför en genomsnittlig landsknekt uppvisade åtskilliga lager kläder i varierande storlekar och färger.

Många sjukdomar hemsökte lägren och de marscherande arméerna. I regel räknade man att sjukdomar började bryta ut om armén låg kvar på samma plats mer än två veckor. Orsaken var den undermåliga hygienen och bristen på rent vatten. Sjukdomar spreds dessutom snabbt då man levde nära varandra. Mot vanliga sjukdomar som pest, tyfus och difteri hade man inga botemedel, man fick helt enkelt vänta och hoppas på det bästa. De dagliga påfrestningarna satte immunförsvaret på svåra prov. Dessutom rörde sig härarna hela tiden till nya områden där de både utsatte lokalbefolkningen och sig själva för nya smittorisker.
Landsknektarna i den danska armén var yrkessoldater utan någon annan fast punkt i tillvaron är sitt regemente. I trossen hade landsknektarna en hustru som lagade deras mat och tog hand om dem när de blev sårade. Inte sällan fanns det också stora skaror prostituerade i härarnas följe, inte minst änkor efter soldater hade svårt att skaffa sig inkomst på annat sätt. De prostituerade var ibland organiserade av fältöversten, betalda av honom och ställda under hans beskydd. Ofta fanns det i landsknektsregementena en speciell Huren-weibel, en officer med ansvar för de prostituerade.

I fält fick landsknektarna köpa sin mat och annat de behövde i speciella "lägerbutiker". Maten bestod oftast av fläsk, bröd och smör. Mjölet maldes av fruarna i små handkvarnar. Till detta drack man stora kvantiteter öl vilket räknades som ett livsmedel bland andra. Fläsket var dessutom ofta hårt saltat för att hålla länge, varför mycket dryck var nödvändigt. Man räknade med att varje person dagligen behövde ungefär 1 kg bröd och 0.5 kg fläsk, förutom smör, späck eller olja. Om det fanns någon mat vill säga. Hären var hela tiden beroende på införsel utifrån i form av köp eller plundring, och hungern stod hela tiden för dörren.
Nordiska Sjuårskrigets inverkan på civilbefolkningen var förödande. För första gången fördes ett "totalt krig" dvs. civilbefolkningen var en faktor i krigföringen. Innan kriget bröt ut drabbades befolkningen av krigsförberedelserna; knektar skrevs ut, extraskatter infördes och befästningar byggdes.

Det mest beklämmande var dock det sätt på vilket kriget sedan fördes. Soldater på båda sidor brände, plundrade, våldtog och mördade i en omfattning som överträffade alla tidigare krig. Att de svenska soldaterna for hårt fram med den blekingska civilbefolkningen var kanske inte så förvånande men man kunde ha förväntat sig att den danska armén skulle visa bönderna större förståelse. Tyvärr var ganska få av de danska soldaterna danska. De flesta var tyska legoknektar vilka om möjligt var ännu mer ointresserade av halländska bönders välfärd än de svenska var.

Plundrandet och skövlandet var en fullt avsiktlig del av strategin; det gällde att beröva fienden de ekonomiska förutsättningarna för aktiv krigföring. Man har på många håll framhållit hur väsentligt det var för dåtidens fältherrar att "utarma fiendens basområden", en term som återkommer likt ett mantra i litteraturen om 1500- och 1600-talens krig. Vad det handlar om är svårigheten att försörja en stående armé. Hären äter snabbt upp all tillgänglig föda som finns i det område den befinner sig i. Den måste alltså hela tiden röra på sig för att kunna överleva - som en haj som måste simma för att få syre. Genom att bränna och ödelägga motståndarens territorium gjorde man det också omöjligt för denna att komma sig själv nära, man skapade sig så att säga en "brandgata" av förödd landsbygd. Med hjälp av brand och plundring kunde man alltså styra sin motståndares rörelser.
 

Källa: www.Axtorna.com